| (no subject) |
[Jul. 9th, 2009|11:03 am] |
| [ | Tags | | | aids, blindside, bön om frid, frid, hopplös, investigate, lägenhet, ramsey. gud, sewón, tummen ur, vänner, wii | ] |
| [ | Current Location |
| | kungsholmen | ] |
Och jag borde komma ihåg,"jag är inte hopplös" och jag borde lämna staden, ikväll! "cause everywhere I put my foot down, it's just another concrete block waiting for me" Och därborta ligger tioåriga Yemkela och dör i AIDS, hans lilla trumma slutar snart slå, och skönt är väl det? Då kan jag äntligen slappna av i soffan och kolla på "reality tv", för verkligheten har ingen lärt mig att hantera. När Ramsey är slut och allt känns lagom och tomt, kan jag vända mig till min Gud och be om frid, som om jag förtjänade det, och jag kan låtsas att jag bryr mig om det där aids-barnet. det är skamligt. Jag tänker på mig själv, att jag jobbar för mycket och umgås Aldrig med någon. Jag tar upp min telefonen nu och skickar ett sms till Westmans. Jag vill ju så gärna förändra något, hjälpa, älska människor. Jag vet att jag är gjord för att ge. Men hur fan gör man? Sen kommer alla de där tankarna, jag måste tanka mitt hjärta med kärlek. Men det är en jävla massa skrot där inne som måste ut först, jag vet. För jag har bläddrat igenom varje sida och de är fyllda med svart bläck med några undantag för kärleksfyllda namn, omfamningar och ögon. en del menar att det är bara är att dra ut tummun som man i självömkan har sugit ner ända in i ändtarmen, och jag känner mig hopplös. En jävla massa kräkattackar och bajs på tungan. Allmän förnedring. Orkar man? För att kunna ge? Frågan är egentligen, finns det något alternativ? Att leva som nu, bekvämt och lugnt, skaffa lite mer schyssta prylar, kanske ett Wii, de bästa filmerna och en fint inred lägenhet. Nej. det är inget alternativ. Snart sticker tummen ut ur hålet där nere och jag är inte hopplös! |
|
|
| (no subject) |
[May. 27th, 2009|11:52 pm] |
mitt liv är ljummet, och grunt.
jag saknar alla vänner, att umgås
men jag hör inte av mig, inte till någon, för ångesten dödar kontakten.
jag har D och hennes familj, sen har jag jobb, jobb och jobb.
och så kunderna.
kunderna är uppe i tiotopp listan över vilka jag umgås med mest.
människor är inga öar.
jag har blivit än ö, som lever sitt liv i en liten, liten ögrupp.
men egentligen är jag en del av en kontinent, som jag aldrig ser mer.
jag drömmer snabbt om fina samtal, hälsa på och sann livsnjutning i form av gemenskap.
men det kommer inte hända för
för det är någonting som står ivägen
jag tror att jag simmade ut
långt ut
trodde att jag äntligen hade lärt mig
att simma
men ack så fel.
en liten ö, med två stenar till klippor och några tallar blev min räddning.
nu sitter jag här frysandes och värmer mig med minnen,
minnen av teater på ön i nora.
minnen av en promenad mellan midsommarkransen och telefonplan för länge sedan.
minnen av sommar kvällar med fotboll, grillning och tillbedjan i baronbacken.
minnen av mysiga te kvällar hos westmans.
minnen av hur himlen blir natt i åmål.
minnen av hur fadern håller mig tätt intill hjärtat.
minnen av när framtiden var min, när mål, ambitioner var något självklart.
minnen av filla, karlovy vary, krakow, birmingham,
minnen av han med stora jeans, svarta stövlar och hårda nypor.
minnen av hur fin hon var när hon somnade på skolgården.
minnen av en poppande hund.
jag får lov att zappa fort, för de bränns så djävulskt.
och ingen flaskpost från mitt hjärta når fram till era stränder.
och jag har ingen annan som tar på mig än jag själv.
och jag känner mig så grå, från in till ut.
en gång ska allt funka igen. jag ska älska mig själv och andra och döden skall ta ångesten.
jag bryr mig faktiskt, jag vill inte vara såhär. |
|
|
| i do not exist, i faithfully insist |
[Apr. 19th, 2009|03:46 pm] |
jag existerar endast i mötet med andra.
jag finns inte här hemma. jag spelar ingen roll. mina tankar är värdelösa. tyngdlösa. mina sysslor spelar är utan betydelse. mitt tryckande, läsande, lagande är inte förgängligt, det finns inte.
shadow am I!
like suspicion that's never confirmed
but it's never denied
Wolf am I!
(no, "shadow" I think is better,
as I'm not so much something as the absence of something)
So SHADOW AM I!
the material world seems to me like a newspaper headline-
it explicitly demands your attention
and it may even contain some truth
and what's really going on here?
one day the water's gonna wash it away
and on that day, nothing clever to say
You made this world to look so nice
I wonder what the next one's like?
yellow spider,
yellow leaf
confirms my deepest held belief
"I do not exist,"
we faithfully insist
sailing in our separate ships,
and in each tiny caravel-
tiring of trying, there's a necessary dying
you caught me making eyes at the other boatmen's wives
and heard me laughing louder at the jokes told by their daughters
I'd set my course for land,
but you well understand
it takes a steady hand to navigate adulturous waters
|
|
|
| (no subject) |
[Mar. 3rd, 2009|12:49 pm] |
Jag tittar på gamla filmklipp. Från 07. Vänner då, flickvän då, världen då, naturen då, städer då. Familjen då.
Det skär i mig och det svartnar för ögonen. Allting i lägenheten gungar som om jag är på en båt. Jag mår illa, vill gråta, vill ringa..
ringa någon.
men vem.
jag vet att det står folk på rad, och väntar på att jag ska ringa. men jag kan inte ringa er, jag vill (så hemskt gärna prata ut med någon) inte prata med någon.
I still have a thousand half-loves
(Oh my God! I want to shoot myself just thinking about it!)
And you think I don't mean what I say?
I mean every word I say!
2007
*mewithoutYou |
|
|
| Tankar kring livet. |
[Feb. 20th, 2009|10:47 am] |
| [ | Tags | | | barn, cancer, depp, dikt, död, livet, nakna, porr, sjukdom, sorg, sthlm, tankar | ] |
| [ | Current Location |
| | soLna | ] |
| [ | Current Mood |
| |  distressed | ] |
Vi går igenom livet nakna. Inget skyddar oss, både solen och kylan tär huden till vansinne. Våren är kall och hösten är blöt.
Allting smått river när man är naken, hål i huden, och det kommer blod. Denna röda vätska som på något sätt är vårt liv, är oss.
Det svischar förbi sjukdomar, som vi nakna lätt smittas av. Vi smittas av våra nära och kära när dem är hotade av döden. Vi smittas med tunga ögon, stängda läppar och dåliga sömn. Vi smittar vidare, min hud gnids motvilligt mot de andras i tunnelbanan. Mina stängda läppar och tunga ögon sprider cancern vidare i staden.
Överallt hör man om barn som dör, ibland innan de ens sett solen, och om barn som små, överlever sina föräldrar. Om alkoholister till föräldrar, om ensamheter med tv-fjärrkontrollen och nattporren som enda kärlek.
När man är naken, upplevs allt extremt. Allt som är fullt, är ännu fulare, allt som är kallt, är ännu kallare, och det naket vackra får en lätt att tappa kontrollen.
Nakna kom vi, och nakna går vi, allt annat är lånat, stulet och bortglömt. |
|
|
| (no subject) |
[Sep. 13th, 2008|02:19 pm] |
Det snurrar i min skalle*
Örebro nästa helg, tillsammans med Daniella, för att jobba med film.
Jag tänker mycket kring livet, vart vill jag, vad vill jag och vem vill jag vara, och vem är jag? Det är svåra tankar, mycket ångest, men också starka ljusstrimmor.
Det profeterars från människor som inte känner mig, och än mindre min situation om mindervärdeskomplex och att jag fastnat i min kreativitet, men att jag ska få bli helad och komma loss. Jag ser detta ske nu, min kreativitet är på gång, jag har skrivar ideér, dramatiseringar, melodier, filmsug. Herren ger och Herren tar. Och det känns skönt, för det handlar inte alls lika mycket om bekräftelse längre. Jag behöver inte hålla på med att skapa för att vara ok.
Jag är.
Och det räcker, tydligen.
Jag har inte lärt mig det en.
Coop Konsum blir sista kvällen ikväll på minst tre månader, jobbar med dagis och film nu. Och andra kreativa idéer, hur det ska gå runt ekonomiskt vet jag inte. Det vet framtiden. Kanske ledsagare.
Jag lär mig mer om min Gud, och i takt med det älskar jag honom mer. Men jag sviker honom like mycket, och ju mer jag känner honom, ju grövre känns sveken. Jag vet nu att all glädje har sin rot i Gud, likväl all sanning. Det finns inget som "kristen glädje" och "värdslig glädje", "kristen sanning" och "världslig sanning". Är något sant så är det sant. Är något fullt av glädje är det glädje. Och Gud är glädjen, likväl är Gud sanningen. Framförallt är Gud kärleken.
Att göra något för någon annan. Störst av allt är kärleken**. Att kliva ner från tronen, att börja tjäna andra***.
--
* Familjen - det snurrar i min skalle
** Paulus - Korintebrevet
*** Tomas Andersson Wij |
|
|
| (no subject) |
[Aug. 21st, 2008|03:24 pm] |
Jag kan sakna kvällarna jag lyssnade på Bradley Hathaway fram och tillbaka. Och under de senaste dagarna är det ett av hans råd till mig som väger tyngst. Han är fin, och här är en av hans finaste - The Boobie Poem:
"Im 22 years old and I have never touched a girls boobies on purpose before.
Just once on accident
about a year ago at a rock show,
it was dark and I couldn't really see which way to go.
Walking with my arms out in front and my elbows slightly bent
(I dont normally walk like this)
but it must have been destiny this night I guess,
and before I knew it my palms were pressed on her chest,
2 handfuls full of soft fresh breast.
But that was on accident so it really doesn't count.
I have never seen a girls boobies in real life on purpose before
except for my mom and sisters
but that doesn't count does it?
So if I have never seen them or touched them
you're probably thinking I'm a virgin right?
Yea, yea correct assumption I am,
but now your like whoa wait a minute
he's 22 fairly good looking,
if he tried hard enough he could get some right?
So maybe your thinking
yea Im kind of skinny,
maybe I'm a little insecure,
maybe Im worried about my manhood,
my measurements being a little too small,
but that is not the case I assure all of yall.
I've measured it before
and I am about the same as all of you guys with the Caucasian persuasion
so mere mathematics doesn't even fit into the equation.
But maybe that is still not it,
maybe your thinking he's kind of girly,
got the long hair going,
maybe he doesn't like girls
and likes entrances in the backdoor.
NO WAY JOSE
I mean I am not homophobic
I can say if a guy is hot or not
like that actor dude Vin Deisel.
Sure he is hot
but I dont want homie's lips blowing on my whistle.
I'm just a simple dude that thinks sex is special between two people.
One man and one woman in the boundaries of marriage,
and when I find the girl that is to be my one
its with her to our hidden bed we will run,
oh we will have lots of fun together
the creator will praise and not shun
but only after the exchange of vowels
and the blessing of the son will our lives be physically intertwined as one.
Our love making will resound with the loudest ringing
and burst through the ceiling
and begin ascending into heaven with the angels rejoicing and singing.
God smiling down upon us
through our humping
true worship resonated,
yea so much more than empty friction will be making
but gifts saved in treasured for one another
in the exchanging
my body
her body
ours and ours
alone for the taking.
In these moments will be the closest intimacy between 2 people possible
and for me to do it outside of gods way doesn't seem causable,
to do so would to throw away part of my soul
with the girl that was never meant to know that part of me.
But for those of you that have done so
know how it feels and goes
when that boy or girl you just did is long gone
leaving you with a sad song hurting hearts.
You can be made new,
poke a teeny tiny hole in your heart
for him to shine his light through
and you will be made as bright white
and as dove take flight around this guilt that has interloped itself around your soul so tightly.
" |
|
|
| (no subject) |
[Aug. 21st, 2008|03:21 pm] |
Den svenska folket packades för bevittna de svarta körena från staterna riva loss sin gospel om den Helige Ande, snickaren från Nasareth och en Gud som är full av nåd. Såsmåningom vågade de flesta åskådarna på Gustav Adolfs Torg gunga med i "En Värsting till Syster"-svänget, och några, som min tyska vän och hans nyfunna lettska körvänner, körde gympapass.
Den showiga gospeln och sångerna om mina hjältar roade mig inte alls, och innuti breddes en smak av fast food ut. Men det fanns några ljusglimtar imellan åt. En av den var när Per-Erik Hallin tog över scenen och satt sig ensam vid pianot och kompades av en asiatisk kvinna på harpa och leddes oss in i en musikalisk andakt som fick både hår att resa sig och tårar att rinna.
Bland tyskar, amerikaner, svenskar, vänner och popstjärnor fanns det en som gjorde extra starkt intryck. Ungerfär tio steg framför stod hon och jag bara kunde inte låta bli att ge henne mina ögon. Det skulle visa sig längre fram att hon var mer än vad jag trodde då. För att utrycka det i den popstjärnoanda som låg i luften; "tingel, tangel mellan oss... hon lämnar ingen löften bara luft".
Efter ett, kanske två klockslag av blickar och komplett tystnad försvann vi i åt varsitt håll i Stockholmsnatten. Jag mot mitt Bagarmossen med mina tyskar och hon, bort i Fredsgatans mörker. Det var fullmåne, men man kände varken känslan av att den träffade en som en stor pizzapaj eller att det var kärlek i luften. Jag var trött, och besökt av ångest, och trots mina fina vänner ville jag hem och sova. Och så blev det.
-
Nästa kväll och fredag, den börjar på en båt i slussen med prat om den fem timmar långa olympiska tennismatch som dagen erbjudit, om vandrarhem och en avlängsen pankakskyrka. Det och skavde mellan kväll och senare när jag och mina tyska vänner gav oss ut på jakt i Stockholmsnatten. Till vår stora förvåning var Götgatan mer folktät än någosin och diskodunket kom från både klubbar och klädbutiker. Att ta sig fram var en svårighet bland alla dess färgstarka nattlivssjälar. Vi rör oss ner mot medis säger vi, där eller i Tantolunden sägs det att den där pannkakskyrkan ska finnas...
Trängsel, någon man känner igen från hemstaden, fylla, inspiration och desperation. Och så plöstligt slår pizzamånen till. Den där flickan, från kvällen innan, vi går nästan in i varandra. Det tinglar till när ögon möts och hon säger "Hej" och jag replikerar detsamma. Hon rör sig lite raskare och när avståndet har blivit tillräckligt förklarar jag för mina vänner vad som just har inträffat. Det råder inget tivel i deras uppmaningar om att jag ska ta hennes nummer, och det råder inget tivel i mig om att jag är på väg till pankakskyrkan och pankakskyrkan alenast.
Pankakskyrkan alenast, men några blickar är tillåtna, och kanske någon gest. Sen är det repris, hon försvinner i Stockholmsnatten och skall inte bli sedd mer, lite tagen av oddsen att vi skulle ses igen funderar jag en sista röd sekund på ifall jag ska göra något. Men hon glider bortåt och jag känner hjärtats glöd för utdelning av pankakor.
Vi har passerat Snaps och halva Medborgarplatsen och börjar ge upp tanken på pankakor där, vi stannar upp för att överlägga. Natten är full av liv, serveringarna är fulla och människor njuter av den varma sommarkvällen. I samma ögonblick som jag insisterar på att vi inte ska ge upp pankakskyrkan, utan att ge Tantolunden en chans är det någon som vidrör min axel. Det är mycket folk överallt, det skulle kunna vara vilken bekant som helst. Jag vänder mig om, och där står två fnittriga flickor. De frågar om jag är singel och ifall det kan få mitt nummer, det är till deras vän som tycker att jag är snygg påstår de. Jag tvekar lite, inte på deras vän eller dem, utan på mig själv. Men så ler jag och talar i siffror.
- |
|
|
| (no subject) |
[Jul. 20th, 2008|03:27 pm] |
flodbergskrestsen, bagiskommuniteten, gammla kyrkorävar, johannes roswall, likgiltighet, förgänliga tankar och sysselsättningar.
framtid, dåtid, sår, möjligheter, kärlek, smärta, barndom.
yrsel, ångest, frid, längtan.
"father, how far am i?"
"...och störst av allt är kärleken"
större än vishet, helande, styrka, karaktär, lyssnade, glädje
men är det inte så, att de alla finns i kärleken.
i kärleken ligger den enklaste, men också klaraste visheten.
i kärleken förlses de djupaste helanden.
i kärleken finns en outröttlig styrka.
i kärlekens jord växer sig karaktären som fastast.
i kärlekens natur är lyssnandet en självklarhet framför talandet.
i kärleken vilar den djupaste glädjen, som består livets mörker.
låt mig växa i kärlek.
vad är nästa steg? |
|
|
| (no subject) |
[Jul. 8th, 2008|11:39 am] |
Berlin på söndag.
Melker imorgon.
Det är en del tankar och fix nu. Skulle vara så skönt om jobb och lägenhet till hösten bara kunde spikas.
"Mexican Standoff" gick vidare till Novemberfestivalen, både kul och jobbigt. Jag spelar så dåligt i den, och manuset är inte bra, men Jacobs foto är vackert och jag är nöjd med min klippnig och färgtoning. Ganska kul ändå.
Förhoppningsvis blir det Caspian snart.
Fullt upp och gör ingenting. |
|
|
| (no subject) |
[Jul. 3rd, 2008|11:32 am] |
Äntligen!
Tacka och prisa Herren!
Eller så.
Nu funkar Internetuppkoplingen här, på kontoret! Efter tremåndersstrul.
Nu kan jag börja svara ordentligt på mail, jobba med film osv obegränsat.
Det kommer äga!
Har lyssnat på Philip Glass hela installastionsprocessen, gott.
nu ska jag surfa vidare. |
|
|
| (no subject) |
[Jun. 28th, 2008|09:44 pm] |
Jag faller
sakta
men säkert.
Kärrtorp - Björkhagen - Hammarbyhöjden
utropen är stabilare än jag.
Förr sjöng Wij om de blåa tågen
och jag avskydde det.
Nu talar han om Hornsgatans dag,
den turkiska frisören, bajens flicklag,
kärnkraftsolen och lijeholmsbron mot de södra förorterna.
Och jag, jag älskar det,
och de, de tror att jag är härifrån.
Men jag har aldrig förr varit rädd för en kvinna förrut
som om inte det vore skäl nog?
Jag kan känna mig så liten.
jag behöver nog ett eget hem.
Att jag giler omkring så lätt
inte sugen på det längre, och inte heller det.
Allt jag är sugen på egentligen
är att sitta intill dina fötter och att få ha din hand
vilande, på mitt huvud, och dina ögon in i mina.
Den trösten skulle vara helande nog.
snacka om självkänsla, när den grundas på dig. |
|
|
| (no subject) |
[Jun. 22nd, 2008|02:44 am] |
|
min pappa dog när jag var ett år. |
|
|
| (no subject) |
[Jun. 22nd, 2008|02:27 am] |
| [ | Current Location |
| | fogdevägen, sthlm | ] |
| [ | Current Mood |
| |  dirty | ] |
| [ | Current Music |
| | massive attack - 100th window | ] |
"
Wipe the smile from your face
It's getting in the way
It's wartime every time
She cut me a line and she turned me on
She made it cool
You couldn't do it if you wanted to
(Believe me believe me)
It's wartime anytime
Small talk everytime
It's my favourite chloroform
It's pill talk everytime
Get it out the way
Friction wound
Shot away
"
Jag går i terapi.
Hos mig själv och med mina hemliga dokument, deklarationer, traktat och manifest.
En dimvärld. Se i mina ögon och du ser reflektionen. Du ser dimman.
Ibland bryter jag igenom, ibland bryter det utanför dimman igenom. Och jag ser så klart.
Jag är på väg någonstans. Det är man alltid, och man rör alltid på sig.
Det börjar ljusna redan, och jag tänkte lägga mig tidigt ikväll. Sova bort förkylning och gå på Gudstjänst imorgon.
Men filmer, sms och telefonsamtal förändrar allt. Och inget.
Misery oh misery, stay the hell away from me.
Ibland knäpper lyckan till, och det är en av de gånger då det har brytit igenom dimman utifrån. Ett specielt utifrån. Det verkliga. Och jag ser allt klart, och leendet blir innerligt, friden blir påtaglig mitt i stressmage och oro. Man vet att allt ordnar sig. Sen fuckar man upp igen.
Men STATMENT:
Jag är inte dömd till att fucka upp.
Jag är inte dömd till att alltid tvivla och vara trygg i ångesten.
Jag ska bli stabil och jag ska bli trygg i mig själv, min Gud och mina vänner. Och därmed basta.
Jag finner mig inte i det, och jag tänker använda alla mina superkrafter, mina jasonbournemoves för att att bekämpa vad som än försöker stoppa mig.
stolthet, rädsla, kärlek, uppgivenhet jag vet inte wtf. Men försök gå en match.
I morse var jag en sekund från att spy, för att jag hade varit ute och sprungit och vägrade stanna innan målet var nått.
Nästa gång kanske jag kräks, det är värt målet.
Jag är inte så hård som det låter, inte emot mig själv, bara emot det mörka i mig.
Fast jag vårdar det så, också.
tvetydigheten och dubbelmoralen. Dubbeltänk och även dubbelhandlande.
jag ska lägga mig i sängen för två, i den lånade lägenheten.
jag tänker låta lurarna sitt kvar.
jag förs bort av massive attack och bön.
förhoppningsvis.
töntigt.
.,. |
|
|
| (no subject) |
[May. 15th, 2008|10:46 pm] |
Behöver få ur mig och lista lite. Mitt liv:
(utan betydande ordning)
Elvakaffe
Jobb
frilansfilmande
kortfilm
livefilmer
Stödkonsert för Burma
Starta ett kultur, rättvise och ekologisktkaffé planer.
dagisjobb
böneliv
matlagning
brödbaknin
trädgårdsarbete
motion
styrketräning
fotboll med grannar?
tjäna anndra kyrkor
ungdomsarbete?
läsa
svara på mail
dokumentärfilm
träffa vissa
kärlek
systers fest
brorsans student
reklam trailer
örebrospelning
bönekväll
pallen
sommarjobb?
Utkast över grejor. det är mycket nu, igår pallade jag inte riktigt, idag har jag tagit tag i grejor och nästan varit exemplarisk. men det är en del ångest, och jag lockas till att fly allt, speciellt min Gud som ger mig kraft, och gömma mig i mörkret, förstar för mig själv och andra.
Jag frestas också att höra av mig till dig, för du är någon slags konstig trygghet, jag vet inte hur du blev den du blev för mig. nu är nu, och imorgon är imorgon. det viktiga är att göra rätt just nu. att njuta just nu.
varför göra något imorgon, som man kan göra idag?
varför skjuta upp och lagra ångest?
för att man kan ju inte ta itu med saker....
jo man kan faktiskt, ibland går det inte, men om man inte ger upp kan man slutföra saker, och ja, även börja. ibland inverkar det på kvalitén.
jag får ont i magen. det sägar johannes, det är för mycket press, jag funderar, det finns nyttig press som gör ont, och det finns dålig.
balans
balans balans.
godnatt. |
|
|
| (no subject) |
[May. 12th, 2008|01:50 pm] |
| [ | Tags | | | k | ] |
| [ | Current Location |
| | nissastigen 4 | ] |
| [ | Current Mood |
| |  contemplative | ] |
| [ | Current Music |
| | mewithoutYou | ] |
Förlåt. Du har nog rätt. Vi har nog båda grejor vi behöver "deala" med innan något skulle var aktuellt.
Jag, mot tysnaden, igen. Den är evigt relevant.
go plow some other field, try and forget my name
we'll see what harvest yields, and, supposing I'd do the same
I planted rows of peas, by the first week of July
they should have come up to my knees
but they were maybe ankle high
take the fingers from your flute and weave your colored yarns
and boil down your fruit to preserves in mason jars
and the books are overdue, and the goats are underfed
the trap I set for you seems to have caught my leg instead!
you're a door-without-a-key, a field-without-a-fence
you made a holy fool of me and I've thanked you ever since.
if she comes circling back we'll end where we'd begun
like two pennies on the train track the train crushed into one
but if I'm a crown without a king, if I'm a broken open seed
if I come without a thing, then I come with all I need
--
in a sweater poorly knit - aaron wiess, mewithoutYou |
|
|
| (no subject) |
[May. 10th, 2008|09:14 pm] |
När jag var tolv, gick jag till ett disko på min skola. Det hölls i matsalen där de hade radat upp matborden längs ena väggen och plockat in en DJ. Tjejerna stod på en sida rummet, killarna på den andra. Rätt var det var vågade sig någon över den gigantiska avgrunden, med allas blickar på sig, för att bjuda upp någon till dans. Kanske har du, kära läsare, också upplevet just den här typen av tortyr under din uppväxt.
Det är inte vackert.
Jag kommer ihåg att jag vågade mig framt till en tjej, vars namn jag minns utan problem, och frågade henne ifall hon ville dansa med mig. Ni som har vågat göra det samma, vet vilken beslutsamhet och vilket självförtroende det krävs för att lämna pojkarnas sida, går rakt över det dansgolvsförvandlade matsalsgolvet till tjejernas sida och göra sin förfrågning. Det tar allt en ung man har i sig för att inte ge vika för den enorma pressen. Men jag gjorde det. Jag klarade mig över till andra sidan och fårgade henne ifall hon ville dansa med mig.
Hennes svar?
Hon började storgråta och sprang in på tjejernas toalett, där hon spenderade resten av kvällen.
Konstiga saker vi kommer ihåg, är det inte?
Men kanske finns det en speciell anledning till varför vissa händelser stannar kvar år senare. Det är inte bara det att de är sanna i att de faktiskt hände, utan de är också sanna i den mening att de pekar på något annat, på en större sanning om hur livet är.
När jag frågade den här tjej om hon ville dansa, gav jag henne valet att säga ja eller nej. Jag gav henne valmöjligheter. Om hon hade sagt ja, hade alla sorters nya möjligheter dykt upp, framförallt skulle jag fått dansa med henne. Och sen kanske en till dans. Och sen kanske ett telefonsamtal nästa vecka. Kanske några lappar skickas i klassrummet. Vad nu tolvåringar gör när de är i ett förhållande.
Men om hon hade sagt nej, skulle ingeting hända. Och det här var hennes beslut. Inte mitt. Genom att sträcka ut mig själv i min inbjudan till dans tog jag en stor risk. Jag riskerade att hon skulle säga nej och att jag skulle bli stånde där, på flickornas sida i matsalen, förudmjukad inför alla.
Vilket var fallet.
Jag var tvungen att leva med hennes beslut.
Jag var i hennes nåd, i hennes val.
Jag hade gett henne makten i förhållandet, eller i alla fall i det som fanns av ett förhållande.
När du tar ett steg närmare en person, när du stärker ut dig själv mot dem,
när du inbjuder dem att göra något,
när du tar intativ till konatakt,
ger du dem makt.
Makt att säga ja eller nej.
Makt att bestämma.
Det här är sant gällande allt från mellanstadiediskon, frierier till att bjuda någon på fika.
Alla som någonsin har fått ett nej vet exakt vad jag pratar om.
Varje gång vi rör oss närmare någon på något sätt, tar vi en risk. En risk att hon kanske säger nej. Vår gest kanske inte blir bemött. Vår ibjudan kanske blir nekad. Vår kärlek kanske inte blir besvarad.
För några år sedan var jag på en resa med en vän, vi hade precis satt oss på planet och spänt fast våra säkerhetsbälten och flygvärdinnan skulle precis berättar hur...man spänner fast säkerhetsbältena, när min vän lutade sig över mot mig och frågade, "Kommer du ihåg den där affärsresan jag var på för några veckor sedan? Den var ingen affärersresa. Jag åkte dit för att vara med en kvinna jag har mailat med."
Men han var inte färdig.
"Och kommer du ihåg när min fru var bortrest från stan förra helgen? Jag var inte ensam i huset. Kvinnan jag hade mailat med kom och över och spenderade helgen med mig."
Where do you go from here, när en vän släpper en sådan bomb? Jag behöver inte ens skriva det, att resten utav våran resa hade ett tungt mörkt moln över sig. Under resan hem bad jag honom att åka raka vägen hem från flygplatsen och vara ärlig med sin fru. Jag lovade att jag skulle hitta en rådgivare som kunde guida dem genom den här röran. Men när jag sade hejdå till honon insåg jag att jag hade en fråga som var mycket viktigare en något utav det vi hade pratat om. Jag frågade hon ifall han ville vara gift med sin fru.
Han sa nej.
När han sade nej fick jag flashbacks från deras bröllopp, löftena, "tills slutet skijler oss åt"-delen, alla vänner och släkt som hade varit där. Klänningarna, blommorna och maten. Kyssen.
Så han åkte hem till sig, och jag till mig. Jag hade varit hemma i ungefär 15 minuter när någon knackade på dörren. Jag öppnade, och där stod hans fru, gråtandes. Hon försökte prata, men det var inte många ord som kom fram. Hon kom in och satt sig i soffan mellan mig och min fru, och vi höll om henne och hon grät och hon grät och hon grät.
Det finns många sätt att gråta på. Det finns "någon-nära-är-döende-gråtet","bekänna-mörka-hemligheter-gråtet", "jag-är-arg-och-vill-döda-eller-åtminstone-lemlästa-någon-gråtet", burdgummens "min-brud-kommer-längs-mittgången-gråtet", "barnet-vars-känslor-har-blivit-sårade-gråtet". Sen är det "en-bilolycka-jag-kunde-ha-dött-i-men-gjorde-det-inte-gråtet". Det finns tillochmed "jag-träffade-precis-tummen-med-hammaren-och-det-gör-så-väldigt-ont-men-jag-tänker-inte-gråta-så-små-tårar-samlas-i-hörnen-av-mina-ögon-gråtet". Men hennes gråt på den dagen var något annat, en sorts gråt jag har sett många gånger. Det är gråtet so kommer när någons hjärta har blivit krossat av en älskare.
Det kommer någonannanstans ifrån.
Någonstans långt innuti en person, djupt in i själen. Det är ett gråt med en särskild smärta. Det är smärtan av ett krossat hjärta.
I tusentals år, har poeterna vetat att kärlek är riskabelt. Det finns en scen i Höga Visan - en diktsamling i Bibeln, där kvinnan ser sin kärlek, som hon kallar älskade, och han kommer mot henne. Hon säger "Se! Här kommer han, skuttande över bergen, raskt hoppande över kullarna."
Men när han kommer framt till hennes hus, kan han inte komma in.
Hon säger, "Där står han bakom våran mur, blickar in genom fönsterna".
På den tiden de här raderna skrevs gifte sig folk ofta som tonåringar, så det här förhållandet vi läser om är förmodligen mellan högstadie-elever. Kids.
Vilket förklarar "våran mur"-delen. Hon bodde fortfarande hemma. Hon är under sina föräldrars tak. Hon lever med sina brorsor och systarar, och förmodligen med sin släkt - mostrar, farbröder och kusiner och farföräldrar.
Hennes liv är säkert. Förutsägbart. Hennes familj försörjer henne. Hennes far och hennes brödrer skyddar henne.
Och vad säger den här gildarn? Han säger "Res dig, min kära, min vackraste, kom med mig."
Han bjuder henne till ett nytt liv. Ett liv med honom.
Han fortsätter,
Se! Vintern är förbi;
regnet är över och borta
Blommor tittar fram på jorden;
sångens årstid har kommit,
duvernas kuttrande hörs i vårat land.
Fikonträden formar sin tidiga frukt;
de blommande liljorna sprider sin doft.
Och han repeterar, "Res dig, min kära, my vackraste, kom med mig."
Han påminner henne om att det är den tiden utav året. Tiden av nytt liv, ny växt, grodd, knoppar, blommning. Det är som om han har pekat på den explosion som pågår överallt runtomkring dem i naturen och säger "Det här skulle kunna vara vi!"
Så mycket potential, äventyr, möjligheter. Det här skulle kunna vara vi! Kom med mig!
Den här killen ger inte upp, eller hur? Man vill iallafall ge honom några poäng för att han försöker. Speciellt den där biten om duvorna. Gentlemän, försök säga duvernas kuttrande hörs i vårat land till en kvinna utan att tappa minnen.
Men nog om den här ibjudan, ser du vilken skärmmande position han sätter henne i?
Ska hon lämna? Går hon ner till dörren i muren, igenom och ut på andra sidan?
För det är inte bara en mur, det är allt liv. Ifall hon säger ja till hans erbjudande, byter hon ut något hon vet för något okänt.
Tänk om det inte funkar?
Tänk om han inte är den han verkar vara?
Tänk om han kör samma radda till flickor utöver hela stan?
Tänk om han slår henne?
Tänk om han drar ut i krig nästa år och inte kommer tillbaka, någonsin?
Allt det här kan sprängas upp i hennes ansikte.
Tänk om hennes familj inte tror att han är rätt för henne, och hon drar ändå och det inte funkar? Hur smärtsamt kommer det inte vara för henne att höra hennes släktningar resten av sitt liv, "Jag sa ju det"?
Kärlek är riskabelt.
Ifall hon bestämmer sig för att älska honom, löper hon en stor risk att få sitt hjärta krossat.
Och den här risken försvinner inte med ett äktenskap, den försvinner inte genom att hon går ut genom dörren och lämnar hemmet.
Senar i Höga Visan, verkar det som om paret är gifta. Han kommer till henne en natt. "Öppna för mig...min älskling...mitt huvud är dränkt i dagg, my hår i nattens fukt..."
Nu finns det alla sorters kommentarer från bibelforskare om vad som pågår här, men generellt sätt tror de flesta att han har vart borta -jobbat på åkern, krigat, rest - gjort något som har fört honom hem mitt på natten. I vanliga fall skulle han sova någon annanstans för att inte väcka henne. Men han återvänder till deras sovrum och knackar på dörren.
Hon svarar, "Jag har tagit av mitt linne - måste jag sätta på det igen? Jag har tvättat mina fötter - måste jag jorda ner dem igen?"
Det som är intressant med hennes ord är att översatt från hebreiska blir det, "Jag har huvudvärk".
Det här är de obekväma grejorna som händer i vardagslivet i ett förhållande. Hon är trött, och att ta sig upp ur sängen nu känns som ett så väldigt stort besvärr. Det har varit en lång dag och hon är hel slut. Hennes reaktion är, "Närsomhelst, men inte nu."
Men hon tar sig själv till fånga. Som vi alla gör. Händer det någonsin för dig, när du hör dig själv tala, nästan som utanför din kropp, och så fort du har sagt färdigt, har du redan påbörjat nästan menning vilken är "Förlåt, jag menade inte det där. Glöm vad jag sade. Vad jag menade var..."?
Hon säger, "Mitt hjärta började slå för honom. Jag reste mig för att öppna dörren för min älskade...
men min älskade hade gått; han var borta"
Och sen lägger hon till: "Och mitt hjärta sjönk vid hans bortgång."
Hon är för långsam, och han är borta. Han stäckte sig, han riskerade, han ropade från andra sidan dörren och fick ett nej.
Vem känner inte igen den här känslan?
Hon upptäcker att han har dragit, och hon säger, "Jag letade efter honom, men fann honom inte."
Nu är det hon som tar risker, söker, försöker hitta honom. Och kommer tillbaka tomhänt.
Hjärtat har en enorm kraft att älska, och att smärta.
----
Fri översättning med små, små tillägg utav en del av "She ran into the girl's bathroom", ett kapitel i Rob Bells bok Sex God.
Det här kapitlet lämnar mig med många tankar, det finns många riktigt fina bitar, tillexempel delen där ett förhållande sägs kunna vara som våren, en explosion utav färger, där de två växer och blomstrar. Där de hamnar i varsinna magiska positioner. Patrick Wolf's album "The Magic Postion" handlar just om ett liknade förhållande. Det börjar med att man måste le och älska sig själv säger Patrick, för att man ska kunna ge sig in i ett förhållande, in i att älska någon annan.
Jag håller med.
life is risky buisness, jag gillar det, men det är läskigt. |
|
|
| (no subject) |
[May. 10th, 2008|12:09 am] |
Satt och skrev i typ två timmar förut idag, ett långt inlägg. Men jag postade det inte. Kommer förmodligen senare.
Skön kväll på elvakaffe ikväll, Karin Cedersjö var där och hade semanrium om rättvisefrågor på ett skönt, lätt och konkret sätt.
Jag har lite tankar och idéer nu. Känns skönt.
Igår hängde jag med Steffy, också väldigt skönt, jag känner mig avslappnad med honom, han är väldigt fin.
Annars finns hon med i tankarna, och hoppet, även om det bara handlar om att ge det hela en chans igen och inte mer. Jag har sökt en lägenhet som det känns schysst med. Om Gud vill, vilket jag anar lite att han vill.
Jag får mycket idér överhuvudtaget nu, jag vet en utflykt jag vill göra med henne, frågan är bara vilken henne det är. Just nu finns det ju en, men skulle det inte bli hon så vet man inte hur lång tid det tar.
Jag får väl vårkickar, mycket Patrick Wolf och the magic posistion nu.
"If you never lose
How you gonna know when you won
If it's never dark
How you gonna know the sun
When it shines
You've got to let it shine"
När kännslorna finns, så måste man låta dem få blomma, när lusten finns måsta man låta den få blomma. Man måste ta vara på allt fint Gud har gett oss och bruka det gott. Då blir man sugen på livet. |
|
|
| black rose |
[May. 5th, 2008|07:14 pm] |
Black rose where are you now
White skin as cold as the snow we walked in
Your lips like midnight
That night we walked for hours
And I remember
But maybe I'm the only one who still remembers
You slipped away
Why would you come back to say
You've already moved on
You slipped away
But I've come back to say that you're not really gone
So try to disappear
But my mind doesn't slip that easy
You can try to disappear
But my dear you're still standing here
__________________________
*Blindside - The Black Rose
|
|
|
| navigation |
| [ |
viewing |
| |
most recent entries |
] |
| [ |
go |
| |
earlier |
] |
| |
|
|
![[info]](http://l-stat.livejournal.com/img/userinfo.gif){kind=small}
roswall's journal
blah
groggy
curious
